Download
1 / 25
E N D
Medeltida Upplaga av klädsel
Staty Gycklaren Malmöhus Fästning
En narr var en professionell underhållare. Hovnarrar var hos en storman eller vid ett förste men det fanns också narrar som vandrade omkring och gav borgarna möjlighet till underhållning. Somliga narrar var dvärgar, andra puckelryggiga eller groteska på något annat vis. De hade ofta färgstarka kläder och excentriska hattar. Narren var också med i olika skådespel och dockteatrar. Han var inte bara en skämtare och musiker utan kunde även akrobat, jonglör, sångare, dansare, pantomimiker etc. Precis som en stand-up komiker i nutiden kan börja sin karriär på en pub eller klubb så kunde en blivande narr börja sin karriär på en narrdomstol om han hade turen att upptäckas. Detta gällde för övrigt inte bara skämtare utan även poeter och musiker etc. som kunde böja en krets med folk som ville se eller lyssna, och på så vis bli en narr eller bli hovnarr.
Snorre Sturlasson Född omkring 1179, död 23 september 1241, var en isländsk adelsman, hövding, lagman, politiker, historiker, författare och skald. Ynglingaätten var enligt fornnorska och fornisländska skrifter en kungaätt som uppges ha varit ättlingar till guden Yngve-Frej, dvs Frej. De påstås ha regerat i Svearnas rike i Uppsala innan vissa av ättens avkomlingar flyttade till östra Norge och blev förfäder till Harald Hårfagre och därmed till det förenade Norges första kungaätt. Ynglingaätten uppträder bland annat i islänningasagorna. Kungen Hugleik nämner en dåtida gycklare som (Lekare, Harpare, Fiddlare) Historieskrivaren SAXO nämner gycklare hos de danska kungarna.
Romerska riket Romerska riket, romarriket, romerska civilisationen eller antikens Rom var en kulturell och politisk enhet som utgick från staden Rom och så småningom kom att dominera hela medelhavsområdet och stora delar av Europa. Antiken är namnet på perioden c:a 800 f.kr - 500 e.Kr. inom den grekiska och romerska historien. Den romerska kulturen anses vara en av dem som spelat störst roll i världshistorien. Här fanns komiska skådespelare. ”Scurrae”, ”Balatro” mfl namn. Gärna klädda i färgglada dräkter, strutar till hatt, eller åsneöron.
Ulf Gudmarsson född omkring 1297–1298, död 1344, var en svensk riddare och lagman av Ulvåsaätten, son till riddaren Gudmar Magnusson (Ulvåsaätten) och Margareta Ulfsdotter på Ulvåsa i Ekebyborna socken (Aska härad) i Östergötland. 1316 ingick den ännu omyndige Ulf Gudmarsson äktenskap med den trettonåriga Birgitta Birgersdotter. Vid samma ceremoni vigdes även deras syskon Magnus och Katarina. Brudarna var döttrar till Upplandslagmannen Birger Petersson och Ingeborg Bengtsdotter. Ulf och Birgitta bosatte sig därefter på ättens stamgods i Ulvåsa. Heliga Birgittas exman ångrade sitt tilltag, att han njöt av Narrens upptåg, Troligen hade det hånats en del. ”Ur Heliga Birgittas – Himmelska Uppenbarelser (år 1377)
"Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna."
En polsk Hovnarr var Känd som tänkare. Stanczyk 1480 – 1560 Bekymmer… Ryssarna har nu Intaget Smolensk
År 1311 en Tysk figur i byn
Venedigs upplaga
Anders Luxemburg, född 1697, död 1744, var en svensk hovnarr och hovdvärg. Luxemburg kom från Kumla i Närke och presenterades för Karl XII sedan han följt med Carl Gustaf Mörners familj till kungens residens i Lund 1717. Under denna tid var det modernt att anställa personer med dvärgväxt som hovnarrar, och Luxemburg fick denna position hos Karl XII. Han var uppskattad för sina franska och italienska visor och anedokter, och spelade också fiol. Efter Karl XII:s död 1718 anställdes han hos greve Carl Fredrik Piper på Engsö slott, där han kvarblev resten av livet. Anders Luxemburg avled 1744 och begravdes vid Engsö slott. Enligt spökhistorier skall den puckelryggige dvärgen ibland ta en liten promenad i parken, eller på gången mellan slottet och kyrkan. Han är klädd i grå långrock med skört och har en grå mössa på huvudet.
Vid Karl den XII död hade hans Narr (Anders Luxemburg) lämnat honom frukost Då pekade Karl ut fel väg på skoj, Vägen mot kulregnet från fienden Skulle vara den rätta. Narren fick en dukat för besväret
Ängsö slott Ängsö slott och gods ägdes i form av fideikommiss inom släkten Piper från 1710 och fram till 1971. Carl Fredrik Piper, född 20 februari 1700 i Stockholm, död 27 augusti 1770 på Krageholm, var en svensk greve och ämbetsman. Vid faderns död 1716 ärvde han alla de Piperska godsen i Skåne, men var på 1720–1740-talen främst bosatt på sina gårdar i Stockholm, Piperska muren och Petersenska huset, därefter på Ängsö slott i Västmanland Anders Luxemburg tog med sig Karl XII:es häst Brandklippa till Ängsö slott där har fick tjänst hos Carl Fredrik Piper Av User Tor Svensson - Foto taget av mig, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3946209
Till Eulenspiegels lustige Streiche Till Eulenspiegel (Till Ugglespegel) var en medeltida figur som omnämns i berättelser som en kringvandrande hantverkare som drev gäck med sina medmänniskor. Musiken skildrar hur Till skämtar och ställer till oreda i en by. Ordningsmakten ingriper och Till döms till döden genom hängning. Men verket slutar med samma ljusa tema som det började och därmed fick Till sista ordet.
Under medeltiden var narrar vanliga bland marknadsgycklarna, i Tyskland kom narrarna efterhand främst att förknippas med de tyska fastlagsspelen. Under dessa spel förekom narrdomstolar, där man dömde personer för "narraktigt" beteende. I Norden spelade Judasfiguren i trettondagsspelen en liknande roll. I Frankrike kom "le sot" att spela roll liknande narrens i mysteriespelen. Med narr menas i allmänhet en burlesk komisk roll i det medeltida folkdramat. I det antika Rom gavs pantomimer, där de agerande var dvärgar och dessa nanni eller moriones blev eftertraktade både på teatern och i privathem. När komedin upphörde vid medeltidens ingång levde de komedierna kvar i Italien som folkkomedier, och blev upphov till Commedia dell'arte-traditionen
En hovnarr var under medeltiden, renässansen och barocken en gycklare som var hos en storman eller ibland vid ett furstehov. En narr hade som funktion att underhålla sin herre, även om hans roll innebar att han fick något större utrymme att säga "sanningar" som ingen annan vågade säga utan att bli halshuggen. Det fanns dock alltid gränser även för narren, Karl I av Englands hovnarr Archibald Armstrong fördrevs från hovet sedan han förolämpat ärkebiskopen av Canterbury.
Hovnarren bar en dräkt utmärkande för hans yrke: huvudet var rakat, jackan var brokig och på de åtsittande byxorna hade byxbenen olika färg. På narrmössan fästes åsneöron eller tuppkam, men narrens främsta attribut var narrstaven, en spira, vars topp hade gestalt av ett groteskt huvud, försett med band och bjällror. De engelska hovnarrarna bar kalvskinnskappor både som utmärkelsetecken och som skydd från omgivningen. Narrdräkten bars även av de svenska hovdvärgarna. Olaus Magnus avbildar en hovnarr med kockprydd dräkt, narrstav i hand med hätta på huvudet, försedd med åsneöron, fjäder och tuppkam. Den professionella hovnarren försvinner från 1500-talet även om de i viss mån lever kvar en tid framöver.
Hovnarrar fanns även i Sverige, också kvinnliga narrar, så som "Narrinnan Elisabet", som nämns hos Maria Eleonora år 1622, och "dvärginnan Lilla Annika" (Annika Kollberg), som var hos Hedvig Eleonora till sin död 1705: officiellt med titlarna hovpigor. Juan van der Hamen enano
Angiola Biondi, hovdvärg hos Violanta Beatrice av Bayern Greve Joseph Boruwlaski (1739–1837), hovdvärg hos den polska grevinnan Humieska, beskrev sin ställning vid hennes hov som en "levande leksak" som uppfattades som en hybrid mellan människa och djur. På grund av att hovdvärgarna, i likhet med hovnarren, inte hade fullvärdig status och inte togs på allvar, kunde de uppträda på ett sätt som inte accepterades för övrig hovpersonal men som tolererades från dem, så som att yttra politisk kritik och uppträda excentriskt. De kunde ofta leva relativt luxuöst, tilldelas adelstitlar och kläs i adlig klädedräkt, något som dock som regel inte var en hedersbevisning utan menat som ett skämt.
Under Shakespears Eran fanns några olika narrfigurer med i hans pjäser
I Sverige Narrdräkten bars ofta av de svenska hovdvärgarna. I Sverige omtalas tidigt "Lilla Gunnel" och Fedossa från Ryssland i tjänst hos Sofia Vasa. I övrigt omtalas "dvärginnan Dorothea" Ostrelska, som ingick i drottning Katarina Jagellonicas hov, "Narrinnan Elisabet", som 1622 nämns hos Maria Eleonora, Anders Luxemburg hos Karl XII, och Anders Been och "dvärginnan Lilla Annika" Kollberg hos Hedvig Eleonora. Både Elisabet och Kollberg benämns under den formella titeln "hovpiga", men de fungerade i praktiken som narrar, något som också tycks vara fallet med Luxemburg. Anders Been, vars ställning beskrivs som den "mitt emellan kammartjänare och barberare", blev däremot slutligen adlad.
Status eller vilken ställning hade Narren Hovdvärgarnas ställning vid hovet beskrivs som förödmjukande: de mottog ingen lön, då de inte hade full status som människor, utan endast kläder, kost och logi. Vissa av dem kunde dock få undervisning, så som hovdvärgen Carl Ulrich, som även var "morian", och andra kunde till slut anställas i ett formellt yrke: morianen Tibe, Mattias Wiman, Tomas Berg och Turken Schabba var alla ursprungligen hovdvärgar, men lyckades så småningom få en riktig anställning som stalldrängar och därmed lön. Vid det svenska hovet var hovdvärgar fortfarande vanligt fram till Karl XII:s död 1718, då det fanns åtskilliga sådana vid hovet i Stockholm.
