Hinduismen 2

1. Hinduismen 2 Vishnuismen C:a 70% av alla hinduer klassificerar sig som vishnuiter Man dyrkar Vishnu, Rama eller Krishna. tre huvudtraditioner kallar sig vaishnava: - Vishnu från Vedatexterna, - Krishna i Mahabharata och Rama i Rāmāyana Alla tre gudarna kan tillbes som frälsare eller som den yttersta verkligheten - Vishnuismen baseras på att dyrkan av dessa gudar leder till tillvarons högsta mål och för detta används bhakti, tillbedjan och hängivelse åt en personlig gud.

2. Om guden Vishnu • Vishnu finns i Veda-texterna men bara på några få ställen och han har ingen större betydelse. • Visnus tre steg mätte upp universum. Hans tredje steg är på den andra sidan, i himmelen. Han deltar i kampen mot de ödeläggande krafterna i Rigveda som Indras medhjälpare. • Han blir också en Fruktbarhetsgud • Vishnu identifieras också med Offret och i en brahmana-text blir Vishnu till världens skapare. • I Upanishaderna monoteistisk trend, Vishnu/Nārāyana står för den högsta guden och dessutom som den yttersta verkligheten brahman.

3. Vishnu i itihāsa-purāna: Mahābhārata, Rāmāyana och Purāna-texterna. • Av dessa är Mahābhārata den största och i alla tre skildras hur Vishnu tar mänsklig form (avatāra) för att återupprätta ordningen (dharma). • Vishnu är alltså den som upprätthåller världen • ”Guds lek” innebär att Gud/Vishnu inte är bunden som människorna utan helt fri att handla. • Sāmkhya är ett av många filosofiska system inom hinduismen som innebär att människan kan frälsa sig själv genom kunskap om verklighetens sanna natur: två principer - purusha (det oföränderliga självet) och prakriti (behoven, källa till all förändring)

4. - • I Itihasa-texterna finns förutom vishnuismen shivaismen och shaktismen (gudinnetraditionen) beskrivna. • Mahabharata är av encyklopedisk karaktär och kallas den femte Veda. • Purana-texterna utgör mer än 1000 band och är senare. • I dessa texter finns de stora berättelsen om Vishnu, hur han sänder en del av sig själv till jorden som Rama eller Krishna och han återupprättar dharma (världsordningen) och krossar de destruktiva krafterna. • Vishnu är den yttersta verkligheten som regelbundet sänder sig själv till jorden till stöd för mänskligheten.

5. Grundaren av Sāmkhya, Kapila skulle ha varit en avatāra av Vishnu och det finns en teistisk sāmkhya inom vishnuismen. Vishnu blir skaparen. • Bhakti-traditionen: • Tidig bhakti inom vishnuismen • Bhagavata-traditionen (100 f.v.t.) och Bhagavadgita (c:a 200 f.v.t. – 200 e.v.t.) Där förs tankarna fram om en personlig Gud • Avatāra är Guds (Vishnus) regelbundna nedstigning till jorden ava+tri (stiga ner) 4.7-8 i Bhagavadgita. Det finns en lista på 10 avatarer. Den sista, Kalki, har inte kommit än.

6. Några av Vishnus avatarer • Kurma (sköldpaddan) hjälpte gudarna och antigudarna (asura) när de kärnade det kosmiska havet då man framställde gudarnas odödlighetsdryck. Detta är motivet i Kumbha Mela-festivalen när gudarna tappade lite av drycken på fyra ställen och de orterna blev heliga. • Rama dräpte demonen Ravana som hade kidnappat hans fru Sita och kröntes sen till kung i Ayodhya. • Krishna dödade sin onde morbror. • Buddha stoppade djuroffer. • Kalki har ännu inte kommit. Det finns en Kalki-purana som berättar om denna kommande avatar. Begreppet Kalki har sedan använts i buddhismen i Kalachakra tantra som mytologiska kungar.

7. Senare Vishnudyrkan • I Bhagavadgita uppenbarar sig Vishnu/Krishna/Hari för Arjuna i sin verkliga form. Den är mycket fruktansvärd och är en gud som inger fruktan. Det är lugnare att se gud som Krishna än i hans verkliga form. Denna uppenbarelse är för mycket för människorna. • Föreställningen om Vishnus fyra vyuhaer (emanationer) uppkom i pāñcarātra-rörelsen. • Vaikhānasa är ett vishnuitiskt ritualistiskt lärosystem om Vishnus fem aspekter av hur han visar sig: 1) den yttersta verkligheten (brahman); 2) emanationerna (vyuha), de är utstrålningar som både är en del av Vishnu och självständiga gudar. 3) nedstigningarna (avatāra), 4) antaryāmin (den inre övervakaren av alla) 5) i gudastatyerna där han verkligen tänks vara närvarande

8. Krishna • Är den mest populära guden i Nordindien idag. • Krishna dyker upp först i Mahābhārata (300-t. f.v.t.) • Tre nivåer i Krishna-mytologin a)Krishna Vasudeva b) Inkarnation av Vishnu, c) herden från Vrindavan, det olydiga barnet. • a) Krishna Vasudeva. En tidig socialt konservativ form av bhakti. Det gäller att upprätthålla dharma i samhället. • Budskapet bygger på läran om återfödelse och karma och läran om varnāshramadharma = man utför sina egna klassplikter för Krishnas skull vilket leder till frälsning. - Värnar om den vediska samhällsordningen. Det pågår en kamp mellan dharma och adharma och man ska göra sina plikter för Krishna och man kommer till honom.

9. Gopala Krishna. • Krishna som herde är lekens (lila) herre och står över samhällets regler. Han stjäl offergåvor och älskar med gifta kvinnor. Han leker i skogarna runt Vrindavan som en evig yngling. • Guds frihet och spontanitet kommer till uttryck i berättelserna om Krishna-barnet. Gud/Krishna tillhör inte den här världen och han är fri från dess konventioner. Krishna spelar flöjt och när musiken hörs lämnar alla sina sysslor. • Krishnas kärlekslek i Vrindavan är ett centralt element i Krishna-tillbedjan. Det visar på förhållandet mellan gud och människorna som präglas av skratt och glädje. • Tre Krishna-föreställningar är att han bryter mot dharma, är hjältemodig demon-dråpare och passionerad älskare. • Radha är hans älskarinna och de har ett passionerat förhållande.

10. Rama • Rama personifierar dharma, den rätta ordningen. Rama är den gode sonen, den gode maken och den goda människan i naturen. • Ramayana av Valmiki (200 f.v.t.-100 e.v.t.) är den främsta källan om Rama. Han var son till kungen i Ayodhya, Dasharatha. Även Adhyatma Ramayana och Ramcaritmanas av Tulsidas (1500-tal.) • Genom en bågskytteprestation gifte Rama sig med Sita, en manifestation av gudinnan Lakshmi. Sedan var de tvungna att gå i exil i skogen i 14 år. Sita rövades bort av demonen Ravana och hon befriades till slut med hjälp av apgeneralen Hanuman. Sedan blev Rama kung i Ayodhya. Sita fick dåligt rykte och förvisades till skogen och försvann till slut till gudinnan Lakshmi. • Rama gör allt för den rätta dharma. Rama är en avatara. Hos Tulsidas är Rama till slut överstigande både saguna brahman och nirguna brahman som namnet Ram nam vilket är en symbol för det formlösa och kan betyda helt enkelt Gud i dagens Indien.

11. Skillnader mellan Rama och Krishna. • Krishna är lekens herre och erotisk älskare, medan Rama är dharmas kung och lojal mot reglerna för familjeliv. Krishnas högsta väsen har form, medan Ramas saknar form. • De två representerar hinduismens utveckling mellan de två linjerna dharma och bhakti. I Bhagavadgita upprätthåller Krishna dharma genom bhaktiyoga, medan senare blir bhakti allenarådande. • Rama tillbeds i personlig form och även formlöst i nirguna-bhakti. Många Rama-anhängare önskar att bli återfödda på jorden för att Rama och Sita och vill inte slippa återfördelsen. Det är alltså inte alla hinduer som vill nå moksha, befrielse från återfödelse. • Vid tillbedjan av Krishna firas Krishnas form och man söker en förening med guden där skillnaden mellan guden och själen består. Man är inte så intresserad av Guds formlösa aspekt, nirguna. • I Caitanyas skola är inte Krishna en manifestation av brahman, utan brahman är en aspekt av Krishna som är den högsta guden.

12. Vishnuitisk bhakti • Diktarhelgonen – Centrum i Srirangam i Tamil Nadu, ett av hinduismens kärnområden • I Nordindien finns bhakti med anknytning till Krishna och Rama. – Tulsidās (1500-t) störst, Rama-anhängare • Vishnuitisk Vedānta-teologi bygger på Upanishaderna och hinduismens ritualtraditioner • Sampradāya är en religiös orden som går tillbaka på en grundare. Shri-vishnuismen är den starkaste.

13. Vishnuismen och Sankaras advaita-vedānta. • Śankara (700-750 e.v.t.) Definierade den yttersta verkligheten som en absolut överensstämmelse mellan ātman och brahman. Mångfald är en illusion som kommer från okunskap. Han grundade en munkorden. Hans lära var ytterligare en utveckling från Upanishaderna med den absoluta överensstämmelsen mellan ātman och brahman • Shankara kritiserade Sāmkhya som upphörde att vara vishnuismens filosofi till förmån för hans egen vedānta-filosofi.

14. Rāmānuja (1000-t) och shri-vishnuismen • Śri-vishnuismen är hinduismens största sampradāya – teologin kallas visishtadvaita-vedānta som kommer från pāñcarātra, sydindiska diktarhelgon och upanishadernas teologi. • Rāmānuja ville integrera vedānta med tillbedjan av en personlig Gud. Han ser världen som verklig – den materiella principen (prakriti) och ātman är verkliga. • Världen är Guds kropp, en produkt av Guds lek (lilā), och inte māyā som Śamkara hävdade. • Vishnu (Nārāyana) är personlig och full av nåd, vilket leder till hängivenhet.

15. Rāmānujaoch efterföljare. • Vi måste överlämna oss åt Vishnu och lita på hans nåd. Rāmānuja kommenterar Bhagavadgita och predikar en bhakti-lära. • På 1300-talet splittras Shri-vishnuismen i syd som betonar Vishnus nåd, och nord med betoning på ansträngning för att nå Vishnu. • Poeten Madhva grundade dvaita-vedānta , en dualistisk vedānta, med betoning på ett personligt gudsförhållande

16. Caitanya (1486-1533) • Caitanya grundade Gaudiya-vishnuismen, som accepterar tre principer: brahman, självet och Bhagavan, vilken är Krishna, den som levde med gopierna. Det är viktigt med gemensam sång i hängivelse åt Krishna. • Bhaktivedanta Prabhupada (d.1977) praktiserade Caitanyas läror och grundade ISKCON. • De flesta hinduiska läror har alltså ett personligt gudsbegrepp och accepterar en skillnad mellan själen och Gud, alltså inte monism.

17. Shivaismen • C:a 28 % av hinduerna idag är shivaiter, inkl. dyrkan av hans maka Parvati och sönerna Skanda och Ganesha. • Shivaismen är stark i Sydindien och områdena i norr vid Himalaya. • Shiva är den store yogin och många av Indiens asketer och yogier är Shivaiter. Shiva förenar könsdualiteten och den kvinnliga kraften (Shakti) är en del av hans natur. • Det finns två nivåer i filosofin kring Shiva: - Paramashiva, den obegränsade och transcendente, som är sanningen om honom i absolut bemärkelse och - Shiva med form (saguna) som manifesterar sig i världen

18. Shivaismen 2 • Shiva är både den yttersta verkligheten (nirguna brahman) och en person som människor hänger sig åt i kärlek eller i extas. • Shiva är både asket/yogin och äkta man med barn. • Troligen tillbads Shiva redan i Induskulturen. Man har funnit linga eller fallosstenar i utgrävningar och det är den viktigaste fruktbarhetssymbolen för Shiva. • Det finns också ett sigill med en Shivafigur • Det kan också finnas ursprung i den dravidiska kulturen

19. Textkällorna till Shiva • I Veda kallas Shiva för Rudra, som är jägare, stormen och förstörare och både farlig och vänlig. • Shvetāshvatara-upanishaden är huvudkälla till den tidiga Shiva. Där är Rudra/Shiva identifierad med brahman och är själva världsalltet • Shiva finns också i Mahābhārata, Rāmāyana och i Purāna-texterna. - Myter om att Shiva högg huvudet av Ganesha och ersatte det med ett elefanthuvud. Han högg också huvudet av Brahma, som han måste göra botgöring för senare. - Shiva har också avatarer, en av dem som barn

20. Shivaitiska riktningar • Pāshupata-teologin (från 100-t. f.v.t.) baseras på underkastelse under Shiva – man når moksha som förening med Shiva. • Kāpālika var en grupp av asketer som dyrkade Shivas skrämmande aspekt Bhairava • Shaiva-siddhānta ( från 800-t.) har som huvudtema Guds nåd (prasāda) och bhakti. Störst i sydindien. Sköter templen där. - tre eviga substanser: Gud, själar och bindning till själa- vandring – Shiva är aktiv, väcker upp själarna som blir Shiva.

21. Shivaismen forts. • Kashmir-shivaismen (från 800-t.) en syntes av shivaism, advaita-vedānta och tantrismen – ett monistiskt system. Abhinavagupta (900-t) • Lingāyat-shivaismen i Karnataka. En enda verklighet som är Shiva. • Nāth-yogierna hade betydelse för yoga och tantriska ritualer.

22. Shaktismen (senast från 600-t.) • Utbredning: c:a 2% , särskilt i Bengalen och Assam. • Gudinnan som Guds kvinnliga partner (shakti). Idén kan ha gamla rötter, eventuellt tillbaka till Induskulturen. • Det fanns gudinnor i Rigveda, men de är alltid perifera i förhållande till gudarna. • Shaktismen utvecklades i purāna- och tantra-texterna • Från Sāmkhya hämtades idéerna om den passiva själen och den aktiva materiella (kvinnliga) principen shakti som identifieras med prakriti (världens substans) • I shivaismen är Shiva det omanifesterade (purusha) och Shakti det manifesterade (prakriti) – Gudinnan är den högsta principen och Shiva hennes tillbedjare. Ibland är Shiva Gudinnans barn

23. Shaktismen forts. • I Mahabharata och Ramayana finns berättelserna om Lakshmi och Sita, men de är beroende av manliga gudar. • Floderna Ganges (Ganga) och Yamuna framträder som gudinnor. Ganga avbildas ofta i Shivas hår. • Först i Purana-litteraturen framträder Gudinnan, ex. Devi-mahatmya (600-t.). Då blev gudinnetillbedjan en del av den brahmanska kärntraditionen. Gudinnan hyllas som den yttersta verkligheten som skapare och frälsare. Denna text innebar ett genombrott för gudinnetillbedjan i hinduismens historia • Gudinnan Mahadevi (”Den stora gudinnan”) var den yttersta verkligheten, men också god, välvillig och den destruktiva kraften.

24. Shaktismen forts. • Gudinnan är i kamp med demoner och vinner över dem. Flera av gudinnorna representerar en kvinnlig urprincip. • I samkhya representerar ljus (sattva), energi (rajas) och mörker (tamas). På samma sätt har gudinnorna olika sidor av den ursprungliga kvinnliga prakriti som här uppfattas som en gudinna. • När Gudinnan tänks vara den högsta gudomen får den materiella världen högre status. Saguna brahman (Gud med egenskaper) är feminin och nirguna brahman (Gud utan egenskaper) är maskulin. Följaktligen är den materiella världens skapelse, upprätthållande och förstörelse kvinnligt. • Slutsatsen är att den manifesterade världen ges lika hög status som den omanifesterade. Därför kan tillbedjan till Gudinnan uppfattas som en tillbedjan av den manifesta världen.

25. Tantrismen • Tantrismen framträdde från 500-talet och framåt • Den finns över hela Indien och blev från 1000-talet allmänt närvarande i hinduismen. • Det finns även tantrisk buddhism från samma tid • Tantra = väv, • Grundidé: den yttersta verkligheten har en manlig och en kvinnlig sida. De två polerna ska förenas till en enhet. Föreningen mellan de två delarna av verkligheten är målet.

26. Den tantriska frälsningsvägen • Tantrismen erbjuder nya metoder för att uppnå frälsningen – sādhanā • Metodernas tillämpning kräver underkastelse under en guru, som är närmast gudomliggjord • Kundalini-yoga bygger på den subtila kroppen, det finns 6 eller 7 cakraer eller energicentra i kroppen förbundna med ett stort antal kanaler kallade nādier - Gudinnan ligger i det nedersta cakrat och ska väckas till liv och stiga upp till hjässcakrat. Då har man nått frälsning, förening med Shiva. Ātman är förenad med brahman.

27. Tantriska ritualer • Nyāsa: att åkalla gudarna i det mikrokosmos av gudar som finns inne i människokroppen. Gudarna existerar också oberoende i makrokosmos. Tantrikern försöker förena de åtskilda prakriti och purusha. • Mudrā: i symboliska handställningar får man tillgång till den kraft som är knuten till dessa. • Mantra: gudomliga ljudformer som är Shaktis ljudform. Den yttersta gudomliga principen är i sin oartikulerade form ljudet kallat shabdabrahman. Detta ursprungliga ljud blir mer och mer differentierat i fyra nivåer och på den fjärde blir shabdabrahman synlig i världen.

28. Tantrism forts • Mandala eller yantra är ett symboliskt diagram. • Det symboliska diagrammet shriyantra är den form shabdabrahman antar i skapelsens utveckling. • Initiation är nödvändig för att få tillämpa de tantriska metoderna (sādhanā). • Tantriska läror är hemliga och lärs ut av gurun. De är också farliga då man kan tillämpa förbjudna handlingar som de fem m:n. • Lågkastiga och kvinnor kan utöva tantra.

29. Indisk filosofi • Indisk filosofi har en stark tro på att man kan uppnå befrielse från återfödelse genom egen försorg. • Den börjar med obehag. Man måste ta tag i den underliggande orsaken till obehaget som är falsk kunskap. • Falsk kunskap (avidyā) är att vi tänker på oss själva som kropp, känslor, tankar etc, men vi är, enligt sāmkhya, självet, purusha, som alltid är fritt. • Filosofin räcker inte enbart för att nå frälsning, man behöver också olika ritualer, metoder, yoga etc.

30. Hinduismens filosofiska system • Omkring år 0 börjar de klassiska tekniska hinduiska filosofisystemen att träda fram. • sāmkhya – skola som argumenterar för dualism • Yoga – skola för klassisk yoga • Nyāya – skola för logik • vaisheshika – skola för atomism • purva-mimāmsā – skola för tolkning av de rituella Veda-texterna • Vedānta – skola för tolkning av Upanishaderna.

31. Filosofins texter • Yogasutra av Patañjali. Den har mycket korta verser som måste förklaras av kommentarer varav vissa får status som de bästa. • Vedānta-skolorna accepterar alla Upanishaderna, Bhagavadgita och Brahmasutra som bas. Brahmasutras huvudbudskap är att självet är en del av brahman, men inte identisk. • Shankara grundade Vedānta-systemet advaita-vedānta som har som sin huvudtes att bara brahman verkligen existerar. Mångfalden är en illusion.

32. Sāmkhya • Karakteriseras av en fundamental dualism mellan medvetandeprincipen (purusha) och den materiella principen (prakriti). • Sāmkhya identifierar 25 fundamentala kategorier (tattvaer) som ska vara en karta över hur självet realiseras. De ska visa vägen till frälsning och förklara skapelsen. Principerna börjar med jorden (prithivi) och går över elementen och sinnesförmågorna till prakriti (den yttersta materiella principen) Purusha (självet) som är den högsta medvetandeprincipen. • Dessa kategorier har tagits upp av de flesta hinduiska system och är den filosofiska grunden i dessa.

33. Samkhya forts • De teistiska rörelserna Vishnuismen och Shivaismen måste när de tog upp samkhya-filosofin i sina läror lägga till en Gudsprincip ovanför Purusha. Där placerar man t ex Shiva som allsmäktig Gud och får då utrymme för en skapargud i systemet. • Annars accepterar Samkhya bara tre medel för sann kunskap: perception (drishta), slutledning (anumana) och pålitligt auktoritativt vittnesbörd. • Slutledning (anumana) är det viktigaste medlet för sann kunskap. Världen har ett enda materiellt ursprung och allt hänger därför samman. Allt i världen utom Purusha har prakriti som sitt ursprung. • Detta leder till att världen går att uppfatta. Men det måste finnas något subjekt som objektet/världen uppfattas av och det är purusha, medvetandet som är det enda som skiljer sig från prakriti (det materiella).

34. Samkhya forts. • Det finns fem orsaker till att Prakriti är den yttersta principen: 1) alla manifesta ting är begränsade och kan därför inte vara den yttersta orsaken; 2) de måste ha en gemensam orsak eftersom de är homogena; 3) manifesta ting kräver en verksam orsak som gör manifestationen möjlig; 4) manifesta ting är ombildningar som förutsätter en orsak som de är ombildningar av; 5) orsak och verkan är identiska för manifestationen, verkan förutsätter därför en yttersta orsak. • Purusha existerar därför att alla sammansatta ting existerar för något annat och det finns en tendens i all upplevelse att söka moksha (befrielse). • Moksha uppnås genom en sann uppfattning av att självet och materien är helt skilda. Sinnet och kroppen är en del av materien och har inget med självet att göra.

35. Slutsatser om Samkhya. • För att nå frälsningen är det inte tillräckligt att ha bara en intellektuell förståelse av sanningen. Det måste vara en direkt kunskap av att självet inte är kroppen sinnena etc. • Alltså måste man ägna sig åt meditation för att uppnå befrielsen. Det är där som filosofin tar slut och man måste ägna sig åt andliga/kroppsliga övningar för att få en direktupplevelse av sanningen. • Där kommer yoga in som en uppsättning av kroppsliga och andliga övningar som till slut kan leda till befrielse.